Jag är kär i min potatislök

Nu borde jag såklart ha presenterat lite tips på fredagsmat och fredagsmys, men som bloggare ligger man ju ofta ett steg efter...

Istället vill jag passa på att hylla mina älskade potatislökar. Potatislök är en slags härdig, men bortglömd ur-lök, som var vanlig i Sverige innan sättlök av gula lökar kom ut på marknaden. Potatislök är de enda lökar jag lyckas odla. Jag har försökt med gul, röd och schalottenlök både från sättlök och egna plantor, men nej, det blir bara förkrympta små plantor som ruttnar bort. (Purjolök, som ska vara svårodlad, blir däremot alltid bra.)

Potatislökarna blir hur fina som helst! De må vara små, men så naggande goda med mycket löksmak. En sådan lök finhackad på en eller ett par portioner sallad blir hur bra som helst. Ett par lökar blir en bra bas till en sås och de behöver inte skalas om de bara ska ge smak åt såsen och sedan silas bort. Naturligtvis är potatislökarna helt perfekta i grytor där man vill ha hela, brynta smålökar. Vid skalning av dessa små godingar kan det vara bra att ta till knepet med att doppa eller spola dem i riktigt varmt vatten precis innan man sätter igång. Då blir skalet segare och är lättare att få av.

Potatislökarna skördades i juli/augusti när blasten började vissna. De fick torka till utomhus några dagar och sedan i en luftig låda inomhus, i vårt soliga sovrum. Jag har gått och nallat från lådan hela hösten, men häromveckan putsade jag lökarna genom att gnugga bort stjälkar och yttre skal. Jag passade också på att sortera undan de minsta lökarna som ska bli utsätt nästa vår. Här kommer det smarta med potatislökar. De har högt innehåll av torrsubstans och tål att lagras på ett undanglömt ställe, i normal rumstemperatur hela den kalla säsongen. Till våren planterar man dem och då går de inte i blom utan varje liten lök blir 3-5 stycken. Mycket smidigt!